Monarkism, republikanism och olika mentaliteter

Jag är hundra procent republikan men låt mig testa en tanke: Man kan grovt sett skilja mellan två slags mentaliteter, en pragmatisk och en principiell. Människor med pragmatisk mentalitet stödjer monarkin eftersom de tycker att kungafamiljen är trevliga och gör bra pr för Sverige och eftersom de gillar pompa och ståt, kunglig glans etc. De gillar även svenska kyrkan (utan att nödvändigtvis tro på en gud) eftersom den bär på ett svenskt kulturarv, sköter om vackra kyrkor och hjälper utsatta människor. Människor med principiell mentalitet är emot monarkin eftersom de motsätter sig att ämbeten går i arv, att man visar underdånighet inför ”överheten” och att man hyllar en tradition som historiskt sett varit förtryckande. På samma sätt ogillar man svenska kyrkan, eller man är iaf inte medlem eftersom man inte tror på en gud och anser att religionens roll i historien varit negativ. Det handlar alltså om ideologiskt och/eller moraliskt baserade argument snarare än argument som utgår från ekonomisk nytta, kompetens och annat (som iofs kan vara principbaserade men räknas som "pragmatiska" i min terminologi).

I debatten om monarkin talar dessa grupper förbi varandra. De med en pragmatisk mentalitet använder pragmatiska argument, och de med en principiell mentalitet använder principiella argument – man ser inte eller tar inte motståndarsidans argument på allvar. Om man ser strikt pragmatiskt på frågan så är nog det svenska kungahuset att föredra framför en republik. Det ger mer glädje till (delar av) folket, mer valuta för pengarna (bättre pr) och man undviker att politisera ämbetet. Men strikt principiellt är monarkin svår att försvara.

Och här är twisten: människor med en principiell mentalitet, däribland jag själv, ser sig gärna som representanter för den ”goda” sidan. Men en principiell mentalitet kan bli problematisk om den leder till fanatism. Ta t.ex. religiösa fundamentalister som betonar vikten av att följa vissa principer även om de leder till misär och olycka. Människors liv och glädje (sex, dans och sång med mera) ses som underordnat det man anser vara de rätta principerna. En principiell mentalitet förenar republikaner och religiösa fundamentalister, även om de första står för demokratiska principer och de senare för antidemokratiska principer. Den principiella mentaliteten som sådan är därför inte alltid positiv utan tvärtom ofta problematisk om den går till överdrift.

Exkurs: Jag finner det lite märkligt med människor som är enormt engagerade i frågan om monarkins vara eller icke-vara, som om det inte fanns större samhälleliga problem och orättvisor. Liberaler ogillar monarkin för att den strider mot principen om alla individers lika möjligheter, samtidigt som det liberala klassamhället i praktiken hela tiden underminerar denna princip (såvida den inte tolkas strikt formellt).

Tre problem med dagens radikala vänster

1. Den är alltför utopisk och/eller låter ofta det perfekta bli det godas fiende. I en perfekt värld klarar vi energiförsörjningen med enbart förnyelsebara energikällor, kan vi öppna gränserna och ha bidragssystem som utgår från att människor aldrig fuskar. Men nu lever vi inte i en perfekt värld, så vad gör vi då? Tyvärr verkar det ofta som att vänstern inte orkar eller förmår tänka i sådana här pragmatiska banor, utan man är fixerad vid en utopi och brännmärker alla avvikelser från denna som "högerpolitik" eller "nyliberalism". I värsta fall innebär detta att man i praktiken hamnar längre ifrån utopin än vad man skulle ha gjort om man accepterat en pragmatisk lösning, t.ex. när man stänger kärnkraftverk och tvingas importera smutsig energi från kolkraftverk.

2. Den är alltför pessimistisk om nuläget och framtiden. När vänstern var som starkast i början av 1900-talet var den optimistisk och drömde om en bättre morgondag. Sedan 70-talet har denna optimism och framtidstro förbytts i pessimism, nostalgi och felfinnande - kålrötter istället för oxfilé åt folket, status quo istället för tillväxt, vinylspelare istället för Spotify. Men sanning är att världen aldrig har varit bättre än den är idag och vi står inför teknologiska landvinningar som möjliggör ett överflödssamhälle liknande det som de utopiska socialisterna bara kunde fantisera om.

3. Den är anti-folklig och identitetsfixerad. Från att ha varit en massrörelse har den radikala vänstern blivit en sekt för människor med alternativa livsstilar. Av demonstrationerna att döma är det viktigare att uttrycka den egna identiteten med dreadlocks, piercings och second hand-kläder än att nå ut till "medel-Svensson". Tvärtom görs ofta en dygd av utanförskapet, man får känna sig "speciell" och "missförstådd" av etablissemanget.


Detta är skrivet i all välmening - den radikala vänstern behövs som motvikt till en ofta alltför grå, visionslös och pragmatisk socialdemokrati.

Bortom höger och vänster i överflödssamhället

När man når en viss given ekonomisk utvecklingsnivå - där, säg, percentil 10 har samma reala inkomst som dagens percentil 3 i Sverige - spelar ojämlikheten i livschanser mindre roll, eftersom alla individer har en hög objektiv levnadsstandard (människors basala behov är inte oändliga). Jämlikhet är inte obetydligt i detta samhälle då individers välbefinnande till en del beror på hur bra de har det i förhållande till andra, men på det stora hela finns knappast något behov av traditionell vänsterpolitik. I ett framtida överflödssamhälle kommer andra typer av politiska konflikter att stå i centrum, t.ex. rörande identitet, moral, personlig integritet, människans natur och värde, riskhantering, teknologi med mera. Höger-vänsterkonflikten är en historisk parantes, om än en viktig sådan. 

Välfärdens två steg

Ursprungligen motiverades demokratisk vänsterpolitik (dvs liberalism och socialdemokrati) till stor del av viljan att avhjälpa nöd och lidande, vad vi kan kalla för steg 1. Hos vänsterliberaler och socialdemokrater fanns även en mer ambitiös önskan om att ge individer någorlunda lika möjligheter i livet, steg 2. Steg 1 har i princip genomförts i alla demokratier med undantag för USA, även om finanskrisen med efterföljande åtstramningspolitik i vissa länder inneburit framväxten av en ny fattigdom. Steg 2 har knappast genomförts någonstans utom möjligen i Skandinavien på 70-talet. I kampen för att genomföra steg 2 bör vänstern, enligt min mening, prioritera satsningar på förskola och skola samt ett progressivt skattesystem hellre än rak omfördelning genom olika bidragssystem, då de sistnämnda är enklare för motståndarsidan att angripa. 

Om (höger)liberalism

Jag håller med (höger)liberaler om mycket men en sak är vi oense om: 1. att Sverige är ett klassamhälle och 2. att detta är något som bör motverkas genom politiska reformer. Somliga förnekar 1 men det finns gott om statistisk som visar att inkomst, utbildning och yrke till stor del går i arv i Sverige. Andra godtar 1 men menar att ojämlikhet i livschanser inte är ett problem eller att medicinen (någon form av omfördelningspolitik) är värre än åkomman. Om man inte tycker att ojämlikhet är ett problem finns inte mycket att säga, då har vi helt enkelt olika grundläggande värderingar. Och att medicinen skulle vara värre än åkomman stämmer knappast såvida man inte talar om en väldigt långtgående omfördelningspolitik, mycket mer långtgående än den vi har i Sverige idag.

New town och Lindhagenplanen 2.0

Jag är medlem i Yimby och delar nätverkets önskemål om fler och bättre urbana miljöer. Jag är också positivt inställd till Lindhagenplanen 2.0 som de har utarbetat, men har börjat att tvivla på planens genomförbarhet. Nedanstående text bör (som mycket annat på denna blogg) betraktas som en samling halvt formulerade idéer snarare än som åsikter huggna i sten.

---

Låt oss säga att Storstockholm består av tre zoner med olika struktur - urban, semiurban och förort. Den urbana zonen slutar vid tullarna, i princip. Strax utanför tullarna finns den semiurbana zonen vilken består av nybyggda områden och befintliga områden som genomgår förtätning, t.ex. Hammarby sjöstad, Årstadal/Årstaberg, Hägersten-Liljeholmen, Gullmarsplan/Globenområdet, Alvik, stora delar av Solna och Sundbyberg, samt kanske Lidingö centrum. Utanför denna zon finns förorten som till största delen består av villabebyggelse, miljonprogramsområden och sammanhängande obebyggda arealer. Modellen är förenklad men fångar ändå något av verkligheten, vill jag påstå.

Vad vi ser idag är att den semiurbana zonen kraftigt expanderar på bekostnad av förorten, medan den urbana zonen ”låses in” bakom den semiurbana zonens ringmur. Inlåsningen sker eftersom den semiurbana zonens struktur i princip inte kan omvandlas till en urban struktur. Däremot är det relativt enkelt att omvandla förortens struktur till en semiurban struktur. Låt mig utveckla: Det är enklare - fysiskt och politiskt - att omvandla miljonprogram och existerande gles förortsbebyggelse (vilken snarast befinner sig i en gråzon mellan semiurban zon och förort, tänk Hägersten för tjugo år sedan) till en semiurban zon genom fläckvis förtätning och "stadsmässig" nybyggnation av halvslutna kvarter och halvtät bebyggelse, än att omvandla förortens struktur till en urban struktur då detta troligen skulle kräva rivningar och stora investeringar i vägar och ny kollektivtrafik. Men det sistnämnda är trots allt möjligt (åtminstone utanför villabebyggelsen). Däremot tycks det svårt eller omöjligt - fysiskt och politiskt - att omvandla en semiurban struktur till en urban struktur, bland annat eftersom det inte finns tillräckligt med plats att förtäta eller göra om gatustrukturen med mindre än att man genomdriver storskaliga rivningar av existerande bebyggelse. Det är enklare att förtäta och göra om gatustrukturen i områden där husen ligger på rad med 30 meters mellanrum än i områden där husen är mer ojämnt placerade med 10 meters mellanrum (t.ex. Årstaberg för att nämna ett extremt fall). Det finns gott om exempel på förorter som omvandlats till semiurbana zoner, men inget exempel - vad jag vet - på semiurbana zoner som omvandlats till urbana zoner genom gradvis förtätning. Politiskt sett tycks det också enklare att sälja in den semiurbana strukturen till väljarna med hänvisning till just "stadsmässighet" ("inte riktigt stad men nästan"). 

Jag menar alltså att den semiurbana zonen ligger som en ringmur utanför tullarna och i praktiken gör det svårt eller omöjligt för den urbana zonen (Stockholms innerstad) att expandera genom gradvis förtätning. Däremot kan den semiurbana zonen förväntas fortsätta att expandera på förortens bekostnad, vilket gör att ringmuren blir allt mer kompakt över tiden. Vad kan då göras för att främja en urban struktur i Storstockholm? Jag ser två huvudsakliga alternativ: 1. Man bygger fläckvisa mindre urbana zoner (cirka 20000-50000 invånare) på obebyggda arealer i förorten, t.ex. Årstafältet. 2. Man bygger en stor sammanhängande urban zon - en så kallad ”New town” - en bit ut i periferin där det antingen finns stora obebyggda arealer eller där befintlig bebyggelse enkelt kan rivas. Denna nya stad skulle ha, säg, en halv miljon eller fler invånare och breda ut sig över en yta motsvarande Göteborgs urbana zon. Bebyggelsen skulle regleras enligt en stadsplan av samma typ som Lindhagenplanen. Två tänkbara platser - det finns förstås andra - för en New town är Flemingsberg och Arninge. Preliminärt skulle jag förespråka Arninge framför Flemingsberg, då detta möjliggör ett urbant kluster Stockholm – Arninge – Uppsala med tre av Sveriges fyra största städer inom knappt 7 mils avstånd. 7 mil kan enkelt täckas in av spårbunden kollektivtrafik, särskilt i framtiden. Dagens höghastighetståg (300 km/h) skulle avverka sträckan på under 30 minuter medräknat stopp på mellanliggande hållplatser, en fullt rimlig pendlingstid. 

För egen del tycker jag att det andra alternativet - byggande av en New town snarare än fläckvisa mindre urbana zoner - är att föredra, givet att befolkningsunderlaget är begränsat och man inte till fullo kan kombinera båda alternativen. Det är svårt att uppnå verklig stadskänsla i en urban zon med färre än 50000 invånare. Men visst bör man uppmuntra en fortsatt förtätning av förort och semiurbana zoner, även om det i praktiken skulle visa sig svårt eller omöjligt att på detta sätt utvidga den urbana zonen (Stockholms innerstad). I slutändan skulle vi då få tre större urbana zoner (Stockholm, Uppsala samt X/Arninge) och några mindre urbana zoner samt åtskilliga semiurbana zoner mellan dessa.

Exkurs: Jag är inte 100% överens med Yimbyortodoxin angående vikten av kvadratiska rutnät, raka gator och helt slutna innergårdar för en urban känsla. Däremot håller jag med om att täthet, varierad arkitektur (beträffande höjd, form, färg, stil osv.) och verksamheter i bottenplan är nödvändigt. Det huvudsakliga problemet med semiurbana zoner - ur ett urbant perspektiv - är avsaknaden av täthet och verksamheter i bottenplan (vilket förstås hänger samman). Ett område som Hammarby sjöstad skulle behöva vara närmare dubbelt så tättbebyggt som idag för att fungera som en urban miljö. Därmed inte sagt att de semiurbana zonerna saknar kvaliteter - särskilt på sommarhalvåret finns en charm i luftiga, ljusa och gröna miljöer, men på vinterhalvåret vinner den urbana zonen på knock out enligt min mening.  

Om Centerpartiets kris och libertarianismens framtid

Förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet har lett till en kritikstorm från medlemmar inom partiet som menar att programmet är alltför nyliberalt med idéer om att tillåta månggifte, avskaffa skolplikten och släppa invandringen fri. Kritiken visar på svårigheterna att utforma en visionär politik i dagens Sverige, vare sig visionerna är liberala, socialistiska eller något annat. Partierna tvingas in i den så kallade politiska "mitten" av medierna som förlöjligar - istället för att kritiskt diskutera - förslag som ovanstående eller förslag om t.ex. medborgarlön/basinkomst och sänkt arbetstid. Den svenska politiska kulturen är fundamentalt anti-intellektuell och pragmatisk, på gott och ont.

Hur som helst finns det en betydande del av den svenska väljarkåren som skulle kunna sympatisera med och rösta på ett nyliberalt/libertarianskt parti. Jag skulle uppskatta denna andel till kanske 15% av väljarna - särskilt unga människor som idag röstar borgerligt eller på Piratpartiet. Men det finns inget libertarianskt parti som är i närheten av riskdagen eftersom de inte når ut i mediebruset. Det krävs att en känd person - med högre trovärdighet och mer folklig profil än Alexander Bard - kan agera affischnamn för partiet, såsom Gudrun Schyman gjorde för Feministiskt initiativ. Dagens borgerliga allians med fyra partier är en historisk tillfällighet som ganska illa passar samtidens politiska landskap. Det vore betydligt bättre - ur ett representativitetsperspektiv - om det fanns ett allmänborgerligt socialliberalt parti, ett libertarianskt parti och ett värdekonservativt parti. Frågan är dock om de två sistnämnda skulle kunna regera tillsammans när deras ståndpunkter i kultur- och moralfrågor så kraftigt skiljer sig åt.

Jag tror att libertarianismen har framtiden för sig. Unga människor fostras i en anti-auktoritär anda där självförverkligande och tolerans är honnörsorden och med ökat välstånd krävs mindre statligt ingripande för att omfördela resurser och skydda utsatta individer. Själv menar jag att libertarianer - i ett övergångsskede (innan överflödssamhället är en realitet) - bör stödja en medborgarlön/basinkomst som möjliggör avskaffande av byråkrati och statliga tvångsapparater samt idealet om anställning som ett kontrakt mellan två fria parter.

Exkurs: Jag förutspådde i min avhandling att skolplikten skulle komma att utmanas från borgerligt håll i framtiden, efter att Björklunds auktoritära/konservativa/populistiska utbildningspolitik övergivits. Kanske är jag redan på väg att få rätt.

DN

Framtidspartiet?

Måste erkänna att jag är lite tveksam till Socialdemokraternas olika pr-utspel: framtidspartiet, affärsplan, hållbar frihet. Ta det sista uttrycket – vad betyder det ens? Känns mest som ett försök att förena två positivt laddade begrepp som har ganska lite gemensamt. Man tar i så att man nästan spricker för att verka seriös, vilket paradoxalt nog inte verkar särskilt seriöst. Det är lite ”butlers i tunnelbanan” över det hela. När S var som mest framgångsrikt hade man ett sådant självförtroende och en sådan intellektuell kompetens inom partiet att man stod över den här typen av utspel och nyspråk.

Jag är också rädd att man gör misstaget att fokusera på att framstå som nytänkande och kompetent istället för att bygga en organisation som möjliggör en kontinuerlig omprövning och utveckling av den egna politiken. Ängsligheten visar sig också i att den egna politiken alltmer blir en blåkopia av den borgerliga med ett något större fokus på jämlikhet, när man istället borde utarbeta en socialdemokratisk politik från grunden utan att hela tiden snegla på det andra laget. Jag tillhör inte de som tycker att sossarna ska ”gå till vänster” eller bli mer traditionella – men jag tycker att man borde försöka sätta agendan och utarbeta en politik för framtidens samhälle och då är det inte särskilt lyckat att fixera blicken vid nya Moderaterna. Till exempel har man helt övertagit arbetslinje-tänket samtidigt som vi ser en strukturell arbetslöshet (till stor del orsakad av teknologisk utveckling och rationaliseringar i spåren av denna) växa fram internationellt, vilken kanske kräver helt andra lösningar t.ex. förkortad arbetstid. Man har också övertagit synen på skolan som en fabrik för att utbilda arbetskraft, helst ingenjörer, och missar därmed möjligheten att formulera en alternativ vision om skolan som en plats för bildning och kritiskt tänkande. Oavsett vad man tycker om dessa idéer så är den allmänna poängen att man borde göra en mer förutsättningslös omprövning av den egna politiken som inte från början är låst till vissa alternativ. Annars finns risken att tiden återigen springer förbi S. Man måste våga driva en egen agenda, som bottnar i en förutsättningslös analys av samtidens och framtidens utmaningar. Därefter kan man oroa sig över paketeringen, som dessutom blir enklare om man har en gediget utarbetad och självständig politik.

Teknologisk utveckling som orsak till stigande bostadspriser

Det finns förstås en mängd olika faktorer som påverkar bostadsprisernas utveckling men en underskattad faktor tror jag handlar om teknologisk utveckling. Tack vare denna kan vi lägga allt mindre pengar på 1. materiella ting – mobiltelefonen har t.ex. ersatt ett tjugotal olika prylar och det är inte otroligt att vi snart når en teknikplatå där ytterligare utveckling bara påverkar upplevelsen på marginalen (40 timmars batteritid istället för 35, 6 millimeters tjocklek istället för 8, skärmupplösning bortom vad ögat kan uppfatta) vilket innebär att prylar inte behöver förnyas lika ofta, 2. immateriella ting – utvecklingen tycks gå mot mer eller mindre gratis IP-telefoni och surfing samt streaming av böcker, musik, tv och film för en låg avgift, 3. energi – kostnaden för t.ex. solenergi sjunker snabbt och tekniska prylar blir alltmer energieffektiva, samt 4. mat – genmodifiering, nanoteknologi och annat gör det möjligt att producera billigare mat. I jämförelse är det mindre uppenbart hur avgifterna för boende påverkas av den teknologiska utvecklingen, åtminstone på kortare sikt (på längre sikt kan man tänka sig att nya material för bostäder och nya transportmedel som gör det möjligt att snabbt resa från mer avlägsna geografiska platser pressar priserna även här). En hypotes är därför att människor kommer lägga allt mer av sin disponibla inkomst på boende, med stigande bostadspriser som följd. Kanske denna process redan har börjat och till viss del kan förklara varför priserna stannat på en hög nivå senaste åren?

Exkurs: Frågan är vilka andra konsumtionsobjekt som är ”skyddade” från den teknologiska utvecklingen och därmed kan förväntas stiga i värde på sikt? Spontant skulle jag framhålla objekt (prylar och tjänster) som värderas för sin ”autenticitet”, t.ex. originalkonst, antikviteter, livespelningar och kroppsbehandlingar.

Socialdemokraternas förnyelse, del 2. Behovet av en förutsättningslös omprövning av den egna politiken

Socialdemokraterna tycks ofta ägna sig åt nostalgiskt tillbakablickande samtidigt som man i praktiken anpassar sig till en borgerlig politik vare sig det handlar om retorik eller konkreta policyförslag. I båda fallen agerar man passivt och reaktivt, och förlorar därför möjligheten att styra den politiska utvecklingen. Vad som behövs är en förutsättningslös omprövning av den egna politiken där det enda som hålls konstant är de grundläggande socialdemokratiska värderingarna. Hur kan dessa värderingar realiseras i 2000-talets Sverige? För att besvara denna fråga krävs en empiriskt grundad samtidsanalys och utarbetande av långsiktiga, strategiska reformer där man undviker att klamra sig fast vid gamla lösningar eller att ängsligt blicka mot de borgerliga. Utfallet av omprövningen bör bli socialdemokratisk politik, oberoende av hur detta utfall förhåller sig till rådande politiskt landskap. Om det visar sig att en socialdemokratisk politik för 2000-talets Sverige innehåller reformer som kan beskrivas som liberala eller nyliberala, så bör de likväl genomföras. Om det visar sig att den innehåller reformer som kan beskrivas som vänsterradikala, så bör de likväl genomföras. Endast med en empiriskt grundad, långsiktig och sammanhängande reformpolitik kan Socialdemokraterna återta initiativet och förändra Sverige i socialdemokratisk riktning.

Se även del 1.