Inom mindfulnessrörelsen betonas ofta
vikten av att leva i nuet och att undvika skapandet av ”berättelser”
kring det egna livet, andra människor etc. Det tycks dock som att
sådana berättelser är ofrånkomliga och viktiga för människor,
till exempel när man ser tillbaks på det egna livet. Frågan är om
och hur man kan kombinera närvarande i nuet med skapandet av
berättelser? Kanske det handlar om att inse att ens berättelser
inte är den enda sanningen, att inte fastna i dem, och att så långt
möjligt skapa konstruktiva hellre än destruktiva berättelser?
