Jag är medlem i Yimby och delar nätverkets önskemål om fler och bättre urbana miljöer. Jag är också positivt inställd till Lindhagenplanen 2.0 som de har utarbetat, men har börjat att tvivla på planens genomförbarhet. Nedanstående text bör (som mycket annat på denna blogg) betraktas som en samling halvt formulerade idéer snarare än som åsikter huggna i sten.
---
---
Låt oss säga att Storstockholm består av tre zoner med olika struktur - urban, semiurban och förort. Den urbana zonen slutar vid tullarna, i princip. Strax utanför tullarna finns den semiurbana zonen vilken består av nybyggda områden och befintliga områden som genomgår förtätning, t.ex. Hammarby sjöstad, Årstadal/Årstaberg, Hägersten-Liljeholmen, Gullmarsplan/Globenområdet, Alvik, stora delar av Solna och Sundbyberg, samt kanske Lidingö centrum. Utanför denna zon finns förorten som till största delen består av villabebyggelse, miljonprogramsområden och sammanhängande obebyggda arealer. Modellen är förenklad men fångar ändå något av verkligheten, vill jag påstå.
Vad vi ser idag är att den semiurbana zonen kraftigt expanderar på bekostnad av förorten, medan den urbana zonen ”låses in” bakom den semiurbana zonens ringmur. Inlåsningen sker eftersom den semiurbana zonens struktur i princip inte kan omvandlas till en urban struktur. Däremot är det relativt enkelt att omvandla förortens struktur till en semiurban struktur. Låt mig utveckla: Det är enklare - fysiskt och politiskt - att omvandla miljonprogram och existerande gles förortsbebyggelse (vilken snarast befinner sig i en gråzon mellan semiurban zon och förort, tänk Hägersten för tjugo år sedan) till en semiurban zon genom fläckvis förtätning och "stadsmässig" nybyggnation av halvslutna kvarter och halvtät bebyggelse, än att omvandla förortens struktur till en urban struktur då detta troligen skulle kräva rivningar och stora investeringar i vägar och ny kollektivtrafik. Men det sistnämnda är trots allt möjligt (åtminstone utanför villabebyggelsen). Däremot tycks det svårt eller omöjligt - fysiskt och politiskt - att omvandla en semiurban struktur till en urban struktur, bland annat eftersom det inte finns tillräckligt med plats att förtäta eller göra om gatustrukturen med mindre än att man genomdriver storskaliga rivningar av existerande bebyggelse. Det är enklare att förtäta och göra om gatustrukturen i områden där husen ligger på rad med 30 meters mellanrum än i områden där husen är mer ojämnt placerade med 10 meters mellanrum (t.ex. Årstaberg för att nämna ett extremt fall). Det finns gott om exempel på förorter som omvandlats till semiurbana zoner, men inget exempel - vad jag vet - på semiurbana zoner som omvandlats till urbana zoner genom gradvis förtätning. Politiskt sett tycks det också enklare att sälja in den semiurbana strukturen till väljarna med hänvisning till just "stadsmässighet" ("inte riktigt stad men nästan").
Jag menar alltså att den semiurbana zonen ligger som en ringmur utanför tullarna och i praktiken gör det svårt eller omöjligt för den urbana zonen (Stockholms innerstad) att expandera genom gradvis förtätning. Däremot kan den semiurbana zonen förväntas fortsätta att expandera på förortens bekostnad, vilket gör att ringmuren blir allt mer kompakt över tiden. Vad kan då göras för att främja en urban struktur i Storstockholm? Jag ser två huvudsakliga alternativ: 1. Man bygger fläckvisa mindre urbana zoner (cirka 20000-50000 invånare) på obebyggda arealer i förorten, t.ex. Årstafältet. 2. Man bygger en stor sammanhängande urban zon - en så kallad ”New town” - en bit ut i periferin där det antingen finns stora obebyggda arealer eller där befintlig bebyggelse enkelt kan rivas. Denna nya stad skulle ha, säg, en halv miljon eller fler invånare och breda ut sig över en yta motsvarande Göteborgs urbana zon. Bebyggelsen skulle regleras enligt en stadsplan av samma typ som Lindhagenplanen. Två tänkbara platser - det finns förstås andra - för en New town är Flemingsberg och Arninge. Preliminärt skulle jag förespråka Arninge framför Flemingsberg, då detta möjliggör ett urbant kluster Stockholm – Arninge – Uppsala med tre av Sveriges fyra största städer inom knappt 7 mils avstånd. 7 mil kan enkelt täckas in av spårbunden kollektivtrafik, särskilt i framtiden. Dagens höghastighetståg (300 km/h) skulle avverka sträckan på under 30 minuter medräknat stopp på mellanliggande hållplatser, en fullt rimlig pendlingstid.
För egen del tycker jag att det andra alternativet - byggande av en New town snarare än fläckvisa mindre urbana zoner - är att föredra, givet att befolkningsunderlaget är begränsat och man inte till fullo kan kombinera båda alternativen. Det är svårt att uppnå verklig stadskänsla i en urban zon med färre än 50000 invånare. Men visst bör man uppmuntra en fortsatt förtätning av förort och semiurbana zoner, även om det i praktiken skulle visa sig svårt eller omöjligt att på detta sätt utvidga den urbana zonen (Stockholms innerstad). I slutändan skulle vi då få tre större urbana zoner (Stockholm, Uppsala samt X/Arninge) och några mindre urbana zoner samt åtskilliga semiurbana zoner mellan dessa.
Exkurs: Jag är inte 100% överens med
Yimbyortodoxin angående vikten av kvadratiska rutnät, raka gator
och helt slutna innergårdar för en urban känsla. Däremot håller
jag med om att täthet, varierad arkitektur (beträffande höjd,
form, färg, stil osv.) och verksamheter i bottenplan är nödvändigt.
Det huvudsakliga problemet med semiurbana zoner - ur ett urbant
perspektiv - är avsaknaden av täthet och verksamheter i bottenplan
(vilket förstås hänger samman). Ett område som Hammarby sjöstad
skulle behöva vara närmare dubbelt så tättbebyggt som idag för
att fungera som en urban miljö. Därmed inte sagt att de semiurbana
zonerna saknar kvaliteter - särskilt på sommarhalvåret finns en
charm i luftiga, ljusa och gröna miljöer, men på vinterhalvåret
vinner den urbana zonen på knock out enligt min mening.
