1. Den är alltför utopisk och/eller låter ofta det perfekta bli det godas fiende. I en perfekt värld klarar vi energiförsörjningen med enbart förnyelsebara energikällor, kan vi öppna gränserna och ha bidragssystem som utgår från att människor aldrig fuskar. Men nu lever vi inte i en perfekt värld, så vad gör vi då? Tyvärr verkar det ofta som att vänstern inte orkar eller förmår tänka i sådana här pragmatiska banor, utan man är fixerad vid en utopi och brännmärker alla avvikelser från denna som "högerpolitik" eller "nyliberalism". I värsta fall innebär detta att man i praktiken hamnar längre ifrån utopin än vad man skulle ha gjort om man accepterat en pragmatisk lösning, t.ex. när man stänger kärnkraftverk och tvingas importera smutsig energi från kolkraftverk.
2. Den är alltför pessimistisk om nuläget och framtiden. När vänstern var som starkast i början av 1900-talet var den optimistisk och drömde om en bättre morgondag. Sedan 70-talet har denna optimism och framtidstro förbytts i pessimism, nostalgi och felfinnande - kålrötter istället för oxfilé åt folket, status quo istället för tillväxt, vinylspelare istället för Spotify. Men sanning är att världen aldrig har varit bättre än den är idag och vi står inför teknologiska landvinningar som möjliggör ett överflödssamhälle liknande det som de utopiska socialisterna bara kunde fantisera om.
3. Den är anti-folklig och identitetsfixerad. Från att ha varit en massrörelse har den radikala vänstern blivit en sekt för människor med alternativa livsstilar. Av demonstrationerna att döma är det viktigare att uttrycka den egna identiteten med dreadlocks, piercings och second hand-kläder än att nå ut till "medel-Svensson". Tvärtom görs ofta en dygd av utanförskapet, man får känna sig "speciell" och "missförstådd" av etablissemanget.
Detta är skrivet i all välmening - den radikala vänstern behövs som motvikt till en ofta alltför grå, visionslös och pragmatisk socialdemokrati.
2. Den är alltför pessimistisk om nuläget och framtiden. När vänstern var som starkast i början av 1900-talet var den optimistisk och drömde om en bättre morgondag. Sedan 70-talet har denna optimism och framtidstro förbytts i pessimism, nostalgi och felfinnande - kålrötter istället för oxfilé åt folket, status quo istället för tillväxt, vinylspelare istället för Spotify. Men sanning är att världen aldrig har varit bättre än den är idag och vi står inför teknologiska landvinningar som möjliggör ett överflödssamhälle liknande det som de utopiska socialisterna bara kunde fantisera om.
3. Den är anti-folklig och identitetsfixerad. Från att ha varit en massrörelse har den radikala vänstern blivit en sekt för människor med alternativa livsstilar. Av demonstrationerna att döma är det viktigare att uttrycka den egna identiteten med dreadlocks, piercings och second hand-kläder än att nå ut till "medel-Svensson". Tvärtom görs ofta en dygd av utanförskapet, man får känna sig "speciell" och "missförstådd" av etablissemanget.
Detta är skrivet i all välmening - den radikala vänstern behövs som motvikt till en ofta alltför grå, visionslös och pragmatisk socialdemokrati.
