Socialdemokraternas förnyelse, del 1. Behovet av långsiktigt, strategiskt reformtänkande

Partipolitisk aktivitet kan kan äga rum på (minst) tre olika nivåer i förhållande till den praktiska verkligheten:

1. Artikulering av, och kamp för, ideologiskt bestämda mål (långt ifrån den praktiska verkligheten).

2. Utarbetande av, och kamp för, långsiktiga strategiska reformer (mellannivån).

3. Utarbetande av, och kamp för, konkreta policyförslag (nära den praktiska verkligheten).

Socialdemokraterna anklagas ofta - särskilt av kritiker på vänsterkanten - för att ignorera den första nivån och snävt fokusera den tredje nivån, dvs. dagspolitiken. Jag tror att denna kritik är felaktig och att socialdemokraternas problem är att man uteslutande fokuserar den första och den tredje nivån men i allmänhet missar den andra nivån. Det vill säga man moraliserar och använder ideologiska slagord (första nivån), eller fastnar i diskussioner om procentsatser och andra detaljer (tredje nivån), men ägnar väldigt lite möda åt det som en gång var socialdemokratins paradgren: utarbetandet av långsiktiga, stegvisa reformer som förstärker och bygger vidare på varandra och som med tiden blir en självklar och institutionaliserad del av det svenska samhället. Typexemplet är skapandet av den generella välfärdsstaten. Idag är det de borgerliga som har övertaget när det gäller att formulera och implementera strategiska reformer som omvandlar samhället, medan socialdemokraterna antingen anpassar sig eller svarar med moraliserande retorik och tomma utspel. I båda fallen handlar man reaktivt – man reagerar på de borgerliga reformerna eftersom man saknar en egen långsiktigt, strategisk och empiriskt grundad reformpolitik. Exempelvis dömer man först ut RUT-avdraget i starkt moraliserande termer, innan man plötsligt gör en helomvändning och accepterar det som självklart. Men varför var RUT-avdraget fel år 2007 och rätt år 2012 (En fråga som är relevant oavsett vad man tycker om detta avdrag)? Inte undra på att Socialdemokraterna uppfattas som hållningslösa, oseriösa och eftersläpande i förhållande till de borgerliga. Även om man nu fått ett opinionsmässigt uppsving under en ny partiledare kvarstår uppgiften att formulera en långsiktig, strategisk och empiriskt grundad reformpolitik som förändrar Sverige i socialdemokratisk riktning.

Se även del 2.

Om Sverigedemokraterna älskade Sverige

Sverigedemokraterna brukar hävda att de älskar Sverige och står upp för det typiskt svenska, vare sig det handlar om midsommarfirande eller folkhemspolitik. Men om man frågar människor utomlands vad de förknippar med Sverige så är svaret ofta en långtgående feministisk politik. Det tycks därför som att feminism är utmärkande för Sverige, eller ”typiskt svenskt”. Men Sverigedemokraterna är ju emot feminism. Hur går detta ihop? Det gör det knappast. Vad som är ”typiskt svenskt” förändras över tid och varje önskemål om bevarande av kulturen förutsätter ett godtyckligt val av tidpunkt som avgränsar vad som ska bevaras och inte bevaras (denna invändning drabbar för övrigt också vissa former av separatistisk mångkulturell politik). En mer rimlig konservativ hållning vore att bejaka, eller åtminstone acceptera, förändringar av kulturen så länge dessa är gradvisa och inte omstörtande. Inklusive förändringar i feministisk riktning.

Exkurs: Alternativet är en perfektionistisk politik där man hävdar att de traditioner och värden som präglade Sverige på 1950-talet ska återskapas i detalj och bevaras för all framtid. En sådan politik finner dock inget stöd i Sverigedemokraternas partiprogram, där den egna politiken beskrivs som socialkonservativ.  

Kristdemokraterna och marknadsliberalismen

Ökade ekonomiska och sociala klyftor, miljöförstöring, konsumism, hedonism, sexualisering av det offentliga rummet, splittrade familjer. När ska Kristdemokraterna fråga sig om de egna värdena bäst gynnas av en ohejdad marknadsliberalism?

Kristdemokraterna och populismen

Kristdemokraterna anser sig vara ett parti för ”verklighetens folk” som vill leva sina liv utan att utsättas för besvärliga frågor kring normer och ideal. Den okritiska massans opinion är per definition riktig. Denna populism har emellertid mycket lite med kristendom att göra. Jesus ifrågasatte den rådande opinionen och korsfästes på order av massorna.

Skillnaden mellan kommunism och nazism

Kommunism är en modern politisk rörelse som springer ur upplysningsfilosofin, liksom liberalism och socialdemokrati. Den står i teorin för jämlikhet, individens frigörelse och ett mer rationellt samhälle. Jämfört med liberalism och socialdemokrati kan den rentav betraktas som hypermodern då den vill demokratisera samtliga sfärer i samhället, främja en mer radikal variant av jämlikhet samt frigöra individer också från ekonomiska strukturer. Nazismen har inslag av modernism men är främst en reaktion på upplysningsfilosofin och de värden som präglade den franska revolutionen. Kommunismen må ha misslyckats i praktiken – om detta kan man tvista (var Sovjetunionen någonsin ett kommunistiskt samhälle?) – men den är i teorin (och i motsats till nazismen) lika giltig som liberalism och socialdemokrati och kommer att fortsätta tilltala moderna människor på ett sätt som nazismen inte kan. Paradoxalt nog kan man anta att liberala debattörers försök att släta över skillnaden mellan kommunism och nazism beror på en underläggande rädsla hos dessa debattörer inför kommunismen som en levande möjlighet i moderna samhällen.

Kapitalismens problem

Kapitalismen är – även om den också har förtjänster och kanske är bättre än alternativen – problematisk av flera anledningar: den leder till ojämlikheter i makt, resurser och möjligheter; den leder till irrationella utfall och instabilitet; den innebär en rovdrift på människor och miljö. Ett ytterligare problem som sällan diskuteras är hur kapitalismen främjar icke-upplysning i form av vilseledande marknadsföring (t.ex. rena sakfel eller skapandet av begär som lovar men inte skänker lycka) och profiterande på falsk information (t.ex. veckotidningar som säljer lösnummer med hjälp av lögner och överdrifter). I ett upplyst samhälle skulle människor omges av information som var empiriskt välgrundad samt uppmuntras att reflektera kritiskt över denna. Kapitalismens samhälle är till stor del ett lögnens samhälle. Därmed inte sagt att alternativen är bättre. Kommunismen bär på löftet om ett mer upplyst, frigjort och jämlikt samhälle men har inte lyckats infria detta löfte i praktiken.

”Skattesänkning”, inte ”skattelättnad”

Man ser allt oftare ordet ”skattelättnad” användas i vanliga nyhetsartiklar, i synnerhet när det handlar om amerikansk politik. Troligen beror detta på okunskap hos journalister som översätter ”tax relief” ordagrant utan att vara medvetna om hur detta ord introducerades av amerikanska lobbygrupper för att främja bilden av skatter som en börda, istället för det mer neutrala ”tax cut” (eller ”skattesänkning” som det heter på svenska).

Är USA en demokrati?

I formell mening är svaret givetvis ja; medborgarna (de flesta) har rösträtt, yttrandefrihet och andra grundläggande demokratiska rättigheter. I mer kvalificerad mening är svaret nej, menar jag. Enligt statsvetaren Robert Dahl förutsätter det demokratiska styrelseskicket en ”upplyst förståelse” hos medborgarna, det vill säga kunskap om och förmåga att kritiskt reflektera över politiska frågor samt kännedom om de olika kandidaternas ståndpunkter. Opinionsmätningar från USA visar att väljarna saknar en sådan förståelse – de tror att de egna landet liknar Sverige i fördelningen av tillgångar och önskar en mer vänsterinriktad politik men röstar på högerkandidater, de tror att Obama är muslim, de tror att hans sjukvårdsreformer innebär ransonering av sjukvård, etc. Till detta kommer förstås problemen med pengar i politiken, hemlig lobbyverksamhet, politisk diskriminering av minoriteter, missbruk av Senatens regelverk osv. Sammantaget kan USA knappast kallas en demokrati i mer kvalificerad mening.  

Bildning, tradition, vetenskap

Ovanstående tre begrepp används i marknadsföringen av tidskriften Axess. Men hänger de verkligen samman? Historiskt sett har vetenskap ofta inneburit ett brott mot traditionen, till exempel när Copernicus utmanade synen på jordklotet som universums mittpunkt eller när samhällskunskapen visar hur olika sociala system är historiskt uppkomna och godtyckliga snarare än naturgivna. Axess gör det för enkelt för sig när de knyter upplysningsfilosofin och vetenskapen till sin kulturkonservativa agenda. Vetenskapen kan lika gärna understödja kulturradikalism, åtminstone om denna är av icke-postmodernt slag.  

Om pinsamhetskänslor

Det är naturligt och önskvärt att känna skam när man gjort någon illa, eller på annat sätt handlar omoraliskt. Pinsamhetskänslor handlar däremot inte om moral utan om social status och anpassning till godtyckliga sociala normer. Jesus och Buddha hyste knappast pinsamhetskänslor. Det är svårt att se varför pinsamhetskänslor skulle vara av betydelse ur ett moraliskt perspektiv. Man kan handla rätt utan att styras av dessa känslor, de tillför ingenting förutom obehag och stärker ett konformistiskt beteende.